"Sverige-pyssel" med barnen. Inkl. en Sverige-Finland flagga, "vi Ă€r ju liksom lite finska" sa ett av barnen đ.
Â
Flygfru
Den hĂ€r bloggen skulle starta Ă„r 2008. Den skulle handla om flytten frĂ„n min Ă€lskade etta i Tyresö till en trea pĂ„ Södermalm. Ett lĂ€ge och lĂ€genhet jag hade drömt om mĂ„nga Ă„r. Den skulle handla om hur man förvandlar en tom lĂ€genhet till ett hem. Ett hem att trivas i. Ett hem som var vi. Om restauranger, shopping och livet mitt i pulsen. Senare samma Ă„r skulle den har startat igen. DĂ„ skulle den handla om min stora dag, att gifta mig med min sjĂ€lsfrĂ€nde och stora kĂ€rlek. PĂ„ stranden i Tarifa, barfota. Om bröllopsklĂ€nningen som min kusin designade och sydde pĂ„ mindre Ă€n en vecka (jag Ă€r spontan). Om byn, dĂ€r tiden stĂ„r still, som jag Ă€lskar sĂ„ innerligt mycket och magin.... som bor dĂ€r. Den skulle startat Ă„r 2009, nĂ€r jag blev gravid med vĂ„rt första barn. Den skulle handla om att inreda ett barnrum, om graviditet och bebisbubbla. Men det blev varken happy ending eller bebisbubbla . Den skulle startat Ă„r 2010, nĂ€r vi förlorade vĂ„r Ă€lskade dotter "Hallonet" som vi kallade henne. Den skulle handlat om hur det Ă€r att fĂ„ beskedet att barnet inte har en chans. Att hon Ă€r sĂ„ sjuk att hon kommer att somna in, i din mage. Om att avbryta en graviditet och genomgĂ„ en sk. miniförlossning. Den skulle handla om detta otroligt svĂ„ra, smĂ€rtsamma och delvis tabubelagda Ă€mne. Den skulle vara ett stöd för er alla andra dĂ€r ute, som förlorat ett barn, att ni inte Ă€r ensamma. För det var just sĂ„ jag kĂ€nde. LĂ€nge. Ă r 2011 skulle den starta igen, dĂ„ föddes vĂ„r Charlie. Den skulle handla om hur det Ă€r att bli förĂ€lder, om den grĂ€nslösa kĂ€rleken och lyckan. Ă r 2012 skulle den handla om hur det Ă€r att fĂ„ tvĂ„ barn tĂ€tt. DĂ„ föddes vĂ„r Marlon. Ă r 2015 skulle den handla om hur det Ă€r att vara smĂ„barnsförĂ€lder med tre barn relativt tĂ€tt. DĂ„ föddes vĂ„r Dylan. Samma Ă„r skulle den har startat igen och handla om hur det Ă€r att flytta med tre smĂ„barn, inreda tre stycken barnrum och resten av lĂ€genheten. Ă r 2017 skulle den har startat igen. Som sjĂ€lvterapi. Den skulle handla om det för mig skambelagda Ă€mnet att "gĂ„ in i vĂ€ggen". I mitt fall, springa rakt in i den och krascha totalt. En sjukdom som för mig kĂ€ndes lite som en "hokuspokus-diagnos". Efter att ha gĂ„tt igenom det vet jag bĂ€ttre. Den existerar. Det Ă€r tufft. Och jag Ă€r tacksam att jag fĂ„tt sĂ„ bra hjĂ€lp och Ă€r tillbaka. PĂ„ god vĂ€g i alla fall. Ă r 2018 startar den hĂ€r bloggen. PĂ„ riktigt. "Bara" 10 Ă„r senare Ă€n tĂ€nkt. Nu handlar den alltsĂ„ om hur det Ă€r att vara flygfru och smĂ„barnsförĂ€lder. Den handlar om livet helt enkelt. Jag Ă€lskar att skriva. Att fotografera Ă€r en av mina stora passioner i livet. Men mest av allt Ă€lskar jag att vara mamma. Jag gillar att göra lekstationer, jag har typ testat alla klĂ€desmĂ€rkena, skorna och dom flesta leksakerna (bĂ„de pedagogiska och mindre pedagogiska). Jag har lĂ€st mĂ€ngder av barnböcker (oklart hur mĂ„nga 100). Jag gillar kreativ lek. Pyssla. MĂ„la. Vattenlek. Jag diggar Reggio Emilia-pedagogiken (filosofin). Jag tycker om uttrycket "berika, inte begrĂ€nsa" och försöker att leva som jag lĂ€r. Jag Ă€r svag för kuddar, jag kan storhandla kuddar. Skulle inte min man begrĂ€nsa mig, mer eller mindre. Eller rĂ€ttare sagt stenhĂ„rt skulle jag förmodligen ha Sveriges största samling kuddar. Man kan sĂ€ga att han Ă€r lite sĂ€mre pĂ„ att berika. Jag Ă€lskar att handla klĂ€der, för alla. Men just nu mest för barnen. IgenkĂ€nningsfaktor pĂ„ den? Och för första gĂ„ngen i mitt liv kan jag helt Ă€rligt sĂ€ga att jag trĂ€nar för livet. För att mĂ„ bra. Att se bra ut i bikini kĂ€nns sekundĂ€rt. Jag har alltid trĂ€nat (vilken lögn, den första hittills). Jag har för det mesta alltid trĂ€nat. Nu senast var det för 3 Ă„r sen. Under sista graviditeten fick jag foglossning tidigt och gick igenom mitt tredje kejsarsnitt tĂ€tt. Men, det Ă€r bara nĂ„gra av mina bortförklaringar varför jag inte trĂ€nat. Sanningen Ă€r den, att vĂ€gen tillbaka. Att hitta formen. KĂ€ndes helt enkelt alldeles för lĂ„ngt bort. För jobbig. Men, nu Ă€r vi inte dĂ€r. Nu Ă€r vi hĂ€r. Och jag har börjat min resa för att komma i form igen. För 3 mĂ„nader sen köpte jag kort pĂ„ SATS. Och jag anvĂ€nder det. Kan Ă€rligt sĂ€ga att det krĂ€vde hela min sjĂ€lvdisciplin och lite till för att komma ivĂ€g till gymmet de första veckorna. Jag gillar mat, mest ost. Försöker att laga hĂ€lsosam mat till vardags. Ăr inte direkt nĂ„gon âsockerpolisâ, men föredrar helt klart nĂ„gorlunda bra mat och lite mindre av hel- och halvfabrikat sĂ„ gott det nu gĂ„r i en smĂ„barnsfamilj. Men McDonalds hĂ€nder. SĂ„ klart. PĂ„ gott och ont. Det svĂ„raste med att vara förĂ€lder för mig har varit tvĂ„ olika saker, en praktisk och en kĂ€nslomĂ€ssig. Jag hade inga rutiner innan barn (jag gillar inte rutiner). Nu Ă€r rutiner allt. Det Ă€r just rutiner som gör att livet fungerar. Den andra Ă€r att jag har blivit otroligt rĂ€dd och orolig för allt. Förmodligen fullt normalt nĂ€r man blir förĂ€lder. Man Ă€r ju sĂ„ otroligt rĂ€dd om de kĂ€raste, bĂ€sta man har. Det hĂ€r blev en kortare roman, vĂ€ldigt vanligt nĂ€r det gĂ€ller mig. Den hĂ€r bloggen kommer alltsĂ„ att handla om allt vad det innebĂ€r att vara flygfru, smĂ„barnsförĂ€lder och ja, jag. GĂ„ in, dansa ut. VĂ€lkommen till min vĂ€rld!
