Måndag. Jag och barnen är trötta. Mannen flyger. 

Jag har förberett en lekstation, som ska underhålla barnen medan jag ska laga mat. Ett av barnen ska hjälpa till.
En sån dag jag väljer halv- eller helfabrikat, med nöje 😎👌! Allt flyter på. Barnen är trevliga och glada, trots att dom är trötta. Mysigt. Jag har saknat dom hela dagen ❤️.

Men det finns andra dagar, när allt inte flyter på. När det är tufft att vara 3 år, trött, sitta stilla vid matbordet och äta. Bara tugga kan liksom vara världens tuffaste grej. Och det är ju inte så konstigt. Det kan ju vara tufft även för en 5 och 7-åring. Även för mig.

Dessa dagar får vi ofta besök. För ett tag sen kom Bamse och åt middag med oss. Barnen fick duka fint åt honom. Berätta vad vi skulle äta och var han kan sitta. Hur gör man egentligen när man äter middag? Undrade Bamse och hans kompis Råttan.

Jag "jobbade" mycket med handdockor när barnen var yngre (och fortfarande ibland med den yngsta) när dom gick genom olika utvecklingsfaser. Jag upptäckte lite av en slump att om en handdocka bad en 1,5-3 åring att borsta tänderna, gå och kissa eller något annat mindre viktigt i deras värld så var det ok. Om jag, vissa dagar, hade snällt bett om det. Eller rent av sagt "kom, nu borstar vi tänderna". Kunde det lätt blivit en världskatastrof. Men handdockan, den kunde säga vad som helst. Jag minns speciellt en kväll när min äldsta inte ville borsta tänderna. Jag lockade honom säkert 30 minuter, fast besluten att detta ska kunna ske utan tårar. Han var ca. 2 år då. Sen tog jag fram en handdocka (en groda) som ville att sonen skulle visa honom hur man borstar tänderna och vet ni vad? 1 minut senare gjordes hela proceduren med glädje. Till och med tandläkaren skulle varit imponerad. Faktiskt, så bra har det funkat på mina barn. Alla tre.
Jag har själv givetvis blivit typ överkört av en handdocka. Inte direkt självförtroende stärkande men vad f*n. Det funkar ju.

Men nu till Bamse. Det var ju han jag skulle berätta om. Han får 3-åringen att njuta av sin middag. Sitta (med glädje). Han får honom att växa och känna sig speciell. Han får ju visa världens starkaste Björn hur man gör när man äter middag. Bara det 👌.
Han förvandlar situationen bara genom att visa upp sig från kaos till den mest harmoniska och mysiga stunden på hela dygnet.
Men, det är inte allt. Jag har upptäckt att han lyckas få min 5 och 7-åring att prata om saker som dom annars inte berättar så mycket om. När han "intervjuar" dom vid matbordet kommer det inte bara fram saker som dom berättar till oss vuxna. Det kommer även fram andra saker. Konflikter med vänner, djupa diskussioner om känslor, tankar och teorier som vi annars kanske aldrig skulle få höra.

När jag upptäckte detta, började jag "jobba" med Bamse (eller någon annan "filur") när barnen hade mardrömmar. För många gånger ville dom inte berätta vad dom hade drömt om. Jag fick trösta och krama. Men, jag fick inte ta del av hela drömmen. Bara delar av den i bästa fall. Men återigen, Bamse fick. Och med Bamse som mellanhand fick jag en chans att hjälpa barnen att bearbeta drömmen.
Rätt så häftigt egentligen.

Min faster intervjuade mig en gång på skoj med en handdocka när vi lekte med barnen. Då fick jag en "aha-upplevelse". Efter ett tag funkade det även på mig. Jag glömde bort att jag pratade med en docka. Jag blev otroligt avslappnad, bekväm och brutalt ärlig.

Genom åren har många olika väsen, figurer och gosedjur ätit middag med oss. På något sett har dom nästan blivit en del av familjen 😂. Det kan gå månader att vi äter själva. Men sen kommer den där dagen, med ledsna barn, trötta barn, och stressade föräldrar. När man inte är på topp. Ingen av oss. Och jag har lärt mig att det finns inte så mycket att göra åt det. En del dagar är helt enkelt tuffare än andra. Även för oss vuxna. Man kan kramas. Andas. Trösta. Börja om. Eller tappa förståndet och låta kaoset infinna sig. Sakta men säkert. Eller så kan Bamse komma på middag.