När barn inte lyssnar!
När barn inte lyssnar. Har du någonsin tänkt på varför? På riktigt? Jag har 😅.
För det första så tror jag väldigt lite på "nej", "inte" och "måste".
Tänk så här, en vuxen som säger flera gånger om dagen nej, inte och måste till dig. Hur skulle det kännas? Jag skulle gilla det lite mindre 😏.
Jag tror också lika lite på att "curla" barn, som jag tror på nej, inte och måste.
Tänker att vi vuxna är tråkiga. Även fast vi inte tycker det själva.
Vi kan sällan tänka utanför "boxen". Och kan vi det, gör vi det med våra egna erfarenheter och lägger våra egna värderingar i det mesta.
Så upplever jag mig själv allt för ofta i alla fall. Men barn, dom är så bra på det här. Dom ser inga begränsningar! Dom är mina idoler i alla fall!
Tänk dig en situation (vardag hos oss). Du är själv med tre småbarn i en trång hall. Det spöregnar ute. Alla tre barnen (i mitt fall 7, 5 & 3 år just nu) ska ha på sig överdragskläder. Jag ska också klä på mig själv. Redo för kontoret och 2 km spöregnsanpassat. Är ni med? Efter några minuter är det kaos. Det är tråkigt, det är trångt och man MÅSTE klä på sig. Vi måste ju till skola, föris och jobbet.
Vad händer om du höjer rösten, blir stressad, irriterad?
Går det bättre? Snabbare kanske? Känns det bra att komma iväg då?
Bra start på dagen?
Tänk så här, du ger barnen uppgifter. Ni kör huvudräkning. 2+5=?, rabblar alfabetet, turas om att säga namn på djur som bor i skogen mm. Några gånger har jag till och med tagit fram dammsugaren (dom har föreslagit att dammsuga hallen 😂).
Du håller rösten på lugn nivå. Andas. Får lite kvalitetstid med barnen innan du måste till jobbet.
Du visar att du förstår att det är lite tufft att klä på sig. Det blir varmt. För så är det ju. Du frågar dom om dom har några idéer vad som skulle kunna göra situationen bättre. Rent av rolig.
Mina barn har under åren haft många bra förlag.
Här är några.
-Bilväg i hallen (fixade med bilvägstejp)
-Bygga pussel när man är klar (fixade på pallarna i hallen, lätt som en plätt)
-Äta en macka/ banan (fruktskål i hallen)
-Bygga lego (liten burk med lego i hallen)
-Musik (mobilen)
-Saga (ljudbok i mobilen)
-Titta i tidningar (lite Kalle-Ankor i hallen)
-Picknickfilt i hallen som man kan sitta på när man klär på sig (varför inte, det kan ju vara mysigt. Att jag inte tänkt på det. Inte direkt svårt att fixa)
Vad hände?
Jo, barnen började klä på sig snabbt. Även hjälpa varandra. Och mig. När man var klar fick man ju göra något kul. Det fanns ett mål, som var roligt. Som man fått vara med själv och bestämma (just det här 👌). Inget tjat.
Vi går hemifrån glada, ja faktisk. I princip varje dag. Sen finns det ju alltid undantag så klart. Vi pratar ju om barn. Och mig 🤣.
På vägen till föris och skola har vi delmål, så vi har något att prata om och något kul att se fram emot.
-Vi letar vårtecken (sommar, vinter och hösttecken)
-Kollar in våra favoritskyltfönster
-Samlar stenar
-Letar efter gula bilar
-Letar efter bokstäver som våra namn börjar på mm.
Vi bor centralt i Stockholm. Och ibland kan man INTE springa. Jag säger inte "spring inte", jag säger "sänk farten" eller "gå långsamt". Detta kan med fördel användas till allt. "Skrik inte"-"sänk rösten", "kasta inte"-"kan du lägga ner den fint"... listan kan göras hur lågt som helst. Jag har även ett "kraftord", STOPP. Jag använder det bara när situationen är farlig eller verkligen kräver ett "stopp". Det funkar, utan undantag. Visserligen med sura miner ibland, men, det funkar.
Ibland prioriterar jag om. Nu har jag ju lyxigt med flex. Och möjligheten. Tacksam. Vi kan gå in på något trevligt café, dricka morgonsmoothie och äta croissant. Och det här är verkligen det jag kallar "livskvalité". Det här går ju dessutom att göra ibland fast man inte har flex. Efter hämtningen. Man hinner prata, i lugn och ro. Och lyssna, på riktigt.
Jag älskar, hela familjen älskar våran förskola. Men, jag undviker ändå att säga att jag lämnar barnen på föris. Jag föredrar att säga, jag följer med er till föris. Visst är det skillnad? Om man tänker efter.
Jag tror att många gånger handlar allt om hur man utrycker sig. Hur man beter sig och om man lyssnar eller om man verkligen lyssnar. Många gånger handlar det inte om lekstationer, eller att man måste hela tiden aktiveras, att man aldrig ska ha tråkigt (för det är ju också en del av livet). Nej, jag tror att det egentligen handlar om att barnen känner sig delaktiga. Att dom får vara med och besluta. Viktiga. Lyssnade. Uppmärksammade. Och att man bemöter deras känslor och bekräftar dom. Det handlar inte om att säga ja till allt. Att ha vattenlek i hallen mitt i vintern efter att man klätt på sig overallen är ju ex. en rätt så dålig idé (här hemma i alla fall). Men, som vuxen har man alla möjligheter att kunna göra den här situationen och idéen bra utan att säga nej.
"Vilken bra idé, vattenlek är kul. Tycker du också det? Då tycker jag att vi gör det efter föris, vill du hjälpa mig med att ta fram saker då? Och hälla vatten? Du är ju så bra på det. Vi kan planera lite på vägen till föris hur vi gör. Vad tycker du?". Istället för "nej, det kan vi inte göra nu. Då blir vi blöta".
En viss skillnad, håller ni inte med?
Jag tänker, tänk efter Katja innan du säger nej. Behöver det vara ett nej. Om ja, kan det vara ett ja lite senare. Kan det bli ett ja om vi ändrar på idén lite?
Inte mycket i livet som behöver vara ett nej egentligen.
Och med det menar jag inte att våra barn får göra precis vad dom vill. Men, många gånger har dom bättre idéer än vi vuxna i familjen. Lyssna. Och bli lyssnad. Det handlar om att respektera varandra. Berika, inte begränsa.
Vad tänker ni?
Imorgon ska jag berätta vad som händer när Bamse äter middag med oss.
Vägtejp. En av mina favoriter. (Kan köpas på ex. familyroom.se)
