Lekparkstips, Bryggartäppan!

Publicerat 2018-04-07 21:57:00 i Lekparker, Lekplatser, Utflyktstips

Sol i Stockholm idag. Vi passade på att lekparkshänga nästan hela dagen. Åt även årets första lunch ute, det gick, men mycket mer än så var det inte. Skönt i solen, men annars iskallt typ.

Jag tror att jag har besökt de flesta av Stockholms lekparker vid det här laget, och har några favoriter. Tänkte skriva om dom längre fram och göra någon slags lekparksguide.

Idag besökte vi Bryggartäppan eller "Mina drömmarns stad", en av mina "nära-hemma-favoriter".

Den ligger vid Gotlandsgatan på Södermalm.

I parken har man skapat en miljö som ska påminna om hur det såg ut på Södermalm under senare hälften av 1800-talet.

Det finns gungor, sandlåda, gungbräda, en labyrit, stor trähäst med vagn och massor med fina handbyggda trähus. Bla. en verkstad, smedja, fabriksbyggnad, stall och ett utedass.

Utedasset är en av mina barns favoriter, och varje gång vi är där är jag rädd att 3-åringen ska bajsa på riktigt 😅.

Robert brukar ropa efter honom "bajsa inte på riktigt". Jag brukar oftast bara hoppas på det bästa.... eller springa efter!

Utedasset 💩.

Här är en fin bild av parken som jag hittade när jag googlade.

Och här en bild hur det brukar se ut på våren. Den här bilden är några år gammal. Tror jag tog den på våren 2016.

Idag fanns det inga löv på träden, våren är verkligen försenad här i Stockholm.

Direktlänk, 0 Kommentarer

Taggar: Bryggartäppan, Lekpark, parkhäng, viföräldrar;

Kommentera inlägget här:

flygfru.blogg.se

Livet som flygfru och småbarnsförälder. Livspussel blandat med pyssel, lek, utflykter, kläder, design, träning, mat, kaos och kärlek. Berika, inte begränsa.

Flygfru

Om mig

Den här bloggen skulle starta år 2008. Den skulle handla om flytten från min älskade etta i Tyresö till en trea på Södermalm. Ett läge och lägenhet jag hade drömt om många år. Den skulle handla om hur man förvandlar en tom lägenhet till ett hem. Ett hem att trivas i. Ett hem som var vi. Om restauranger, shopping och livet mitt i pulsen. Senare samma år skulle den har startat igen. Då skulle den handla om min stora dag, att gifta mig med min själsfrände och stora kärlek. På stranden i Tarifa, barfota. Om bröllopsklänningen som min kusin designade och sydde på mindre än en vecka (jag är spontan). Om byn, där tiden står still, som jag älskar så innerligt mycket och magin.... som bor där. Den skulle startat år 2009, när jag blev gravid med vårt första barn. Den skulle handla om att inreda ett barnrum, om graviditet och bebisbubbla. Men det blev varken happy ending eller bebisbubbla . Den skulle startat år 2010, när vi förlorade vår älskade dotter "Hallonet" som vi kallade henne. Den skulle handlat om hur det är att få beskedet att barnet inte har en chans. Att hon är så sjuk att hon kommer att somna in, i din mage. Om att avbryta en graviditet och genomgå en sk. miniförlossning. Den skulle handla om detta otroligt svåra, smärtsamma och delvis tabubelagda ämne. Den skulle vara ett stöd för er alla andra där ute, som förlorat ett barn, att ni inte är ensamma. För det var just så jag kände. Länge. År 2011 skulle den starta igen, då föddes vår Charlie. Den skulle handla om hur det är att bli förälder, om den gränslösa kärleken och lyckan. År 2012 skulle den handla om hur det är att få två barn tätt. Då föddes vår Marlon. År 2015 skulle den handla om hur det är att vara småbarnsförälder med tre barn relativt tätt. Då föddes vår Dylan. Samma år skulle den har startat igen och handla om hur det är att flytta med tre småbarn, inreda tre stycken barnrum och resten av lägenheten. År 2017 skulle den har startat igen. Som självterapi. Den skulle handla om det för mig skambelagda ämnet att "gå in i väggen". I mitt fall, springa rakt in i den och krascha totalt. En sjukdom som för mig kändes lite som en "hokuspokus-diagnos". Efter att ha gått igenom det vet jag bättre. Den existerar. Det är tufft. Och jag är tacksam att jag fått så bra hjälp och är tillbaka. På god väg i alla fall. År 2018 startar den här bloggen. På riktigt. "Bara" 10 år senare än tänkt. Nu handlar den alltså om hur det är att vara flygfru och småbarnsförälder. Den handlar om livet helt enkelt. Jag älskar att skriva. Att fotografera är en av mina stora passioner i livet. Men mest av allt älskar jag att vara mamma. Jag gillar att göra lekstationer, jag har typ testat alla klädesmärkena, skorna och dom flesta leksakerna (både pedagogiska och mindre pedagogiska). Jag har läst mängder av barnböcker (oklart hur många 100). Jag gillar kreativ lek. Pyssla. Måla. Vattenlek. Jag diggar Reggio Emilia-pedagogiken (filosofin). Jag tycker om uttrycket "berika, inte begränsa" och försöker att leva som jag lär. Jag är svag för kuddar, jag kan storhandla kuddar. Skulle inte min man begränsa mig, mer eller mindre. Eller rättare sagt stenhårt skulle jag förmodligen ha Sveriges största samling kuddar. Man kan säga att han är lite sämre på att berika. Jag älskar att handla kläder, för alla. Men just nu mest för barnen. Igenkänningsfaktor på den? Och för första gången i mitt liv kan jag helt ärligt säga att jag tränar för livet. För att må bra. Att se bra ut i bikini känns sekundärt. Jag har alltid tränat (vilken lögn, den första hittills). Jag har för det mesta alltid tränat. Nu senast var det för 3 år sen. Under sista graviditeten fick jag foglossning tidigt och gick igenom mitt tredje kejsarsnitt tätt. Men, det är bara några av mina bortförklaringar varför jag inte tränat. Sanningen är den, att vägen tillbaka. Att hitta formen. Kändes helt enkelt alldeles för långt bort. För jobbig. Men, nu är vi inte där. Nu är vi här. Och jag har börjat min resa för att komma i form igen. För 3 månader sen köpte jag kort på SATS. Och jag använder det. Kan ärligt säga att det krävde hela min självdisciplin och lite till för att komma iväg till gymmet de första veckorna. Jag gillar mat, mest ost. Försöker att laga hälsosam mat till vardags. Är inte direkt någon ”sockerpolis”, men föredrar helt klart någorlunda bra mat och lite mindre av hel- och halvfabrikat så gott det nu går i en småbarnsfamilj. Men McDonalds händer. Så klart. På gott och ont. Det svåraste med att vara förälder för mig har varit två olika saker, en praktisk och en känslomässig. Jag hade inga rutiner innan barn (jag gillar inte rutiner). Nu är rutiner allt. Det är just rutiner som gör att livet fungerar. Den andra är att jag har blivit otroligt rädd och orolig för allt. Förmodligen fullt normalt när man blir förälder. Man är ju så otroligt rädd om de käraste, bästa man har. Det här blev en kortare roman, väldigt vanligt när det gäller mig. Den här bloggen kommer alltså att handla om allt vad det innebär att vara flygfru, småbarnsförälder och ja, jag. Gå in, dansa ut. Välkommen till min värld!

Kategorier

Arkiv